Jag såg inslaget om Sandviken (http://www.svt.se/nyheter/val2014/foraldrarnas-utbildning-bakom-barnens-skolresultat) och blev beklämd av att eleverna såg E som ett mål. Det räcker. Frågan är om det räcker i livet? Eller bara i skolans värld? Varför saknas motivationen? Hänger det bara på föräldrarnas utbildningsnivå? Eller vi i skolan kan göra skillnad genom att väcka nyfikenhet och lust att lära som Lgr11 kräver? Jag som arbetar på en skola där de allra flesta föräldrar saknar högskoleutbildning och en en del till och med är analfabeter kan säga att vi kan vända det. Barn har en naturlig drift att lära, att upptäcka och att kommunicera. Skolan måste MÅSTE lyckas ta till vara på detta och inte döda det. OM eleverna lär sig hur an lär sig och litar på att de kan når vi stjärnorna!
Ibland vet jag inte vad jag ger mig in i. Men jag vill försöka berätta hur jag jobbat med mina ettor de senaste veckorna. I matteboken – som jag återigen köpt till alla elever men aldrig använder – kommer ett avsnitt om udda och jämnt. Sagt och gjort, jag börjar planera detta. Och hamnar i multiplikation…. Min grundidé gick ut på att utforska alla jämna tal. Men alla jämna tal är produkter i tvåans tabell och då kan eleverna lika bra lära sig den på köpet. Jag vill också använda Matematik med musik från Årstaskolan som jag fått tips om i facebookgruppen Matematik F-3. Allt för att aktivera fler sinnen och öka elevernas minneskapacitet och motivation.
Eleverna ska utforska talen och upptäcka mönstret. De får 10 talhus av talet 2 till varje bord och ett protokoll. Samarbete är en förutsättning för lärande i mitt klassrum så det är sällan de arbetar enskilt, ensamt eller på egen hand.
Så de börjar. En del är oense om resultatet men det ordnar sig med samtal. Jag hinner gå runt och medla. När de hittat alla tio kombinationer som är möjliga får de vända på pappret och måla alla tal de kunnat bygga på sin hundrabricka. I stort sett inga problem alls. Elevaktivt och engagerande. De talar med varandra och någon enstaka ser mönstret men kan inte riktigt sätta ord på sin upptäckt.
Nästa dag fortsatte vi arbetet. Vi gick igenom ett par tre kombinationer på tavlan och skrev dem på mattespråket i addition. Men ack vad frökens arm blev trött av att skriva tvåor. Det måste ju finnas ett smartare sätt! När vi hade tio tvåor blev dessutom eleverna torra i munnen av att säga plus två tio gånger. Här är ett sällsynt bra fall där språket stödjer matematiken. Tio gånger två betyder just att jag tar två tio gånger.
Så nu är tecknet för multiplikation introducerat, både punkten och krysset. Jag visade också hur det ser ut på miniräknaren och datorn/iPaden. Detta är ju lika naturligt för eleverna som handskrift, om inte mer naturligt, så det måste de ju se med detsamma anser jag. Läxan blir att kunna tvåans tabell till fredagen. Det går bra för några, inte alls för andra. De som hade alla rätt på det lilla läxprovet får förtroende att gå vidare till tians tabell. Nu höjdes verkligen motivationen för övriga elever att klara av tvåans tabell och gå vidare. Jag lät förstå att nästa steg blir 100-tabellen. Allt för att använda ett känt arbetssätt och tillämpa det på matematiken. Det kommer inget nytt efter 10. Det bevisar sig själv med denna inlärningsordning och vid det här laget hoppas jag att samtliga elever fått upp ögonen för mönstret – om inte får vi aktivt leta efter det. Flera är redan där och skulle bli uttråkade av att inte bli utmanade. I ettan är stora tal en riktigt stor utmaning och ger omedelbar glädje i arbetet. Det utnyttjar jag.
I läxarbetet märks vilka som får draghjälp hemifrån. Jag har en hypotes om att de flesta föräldrar kan träna in multiplikationstabellen – det är känd mark och har hög status att kunna. Får eleverna hjälp redan i ettan med detta, att lära att lära, så kan vi dra nytta av detta på andra områden i skolan. Nästa tabeller som de tjänar på att automatisera när de ska lära sig additions- och subtraktionstabellerna med tiotalsövergångar. Då kan vi ha nytta av strategierna de använt på de lättare multiplikationstabellerna.
Fortsättningen idag var given – arbeta vidare med begreppet rent konkret och utöka med en svårighet. Nämligen att skriva på mattespråket. Vi har fortfarande tillgång till talhusen och använder samma modell.
Efter genomgång, repetition av den upprepade additionen och flera exempel på tavlan med både tvåor och tior gick eleverna igång med den tabell de jobbar med. Givetvis två och två eller ibland tre. Ingen arbetar ensam här. Detta är träning av begreppet, det är träning av sociala färdigheter som hur man säger saker till varandra och hur man tar emot.
Vi samlar alla 100-korten som eleverna fyller i produkterna i (ett för varje tabell) och de bildar deras egen multiplikationsbok. Det finns ju en tanke med att ta tabellerna i denna ordning 2-10-100-5-4-8-3-6-9-7 (0 och 1 undantagna) Två är enkelt och hanterbart, räkna i 10-steg kan eleverna redan, 100 är spännande och kul, 5 tillhör talfamiljen 10 (hälften), 4 är dubbelt av 2, 8 av 4. 3-6-9 bygger på samma princip. Sedan är det bara sjuan kvar och då är det bara 7*7 som de inte kan. Fix och färdigt när vi går i tvåan tror jag!
Detta är ett rörigt blogginlägg. Lika rörigt som mina tankar och idéer kring detta. Det handlar verkligen inte om udda och jämna tal och inte alls om Årstaskolan. Men deras Matematik med musik-sida (http://www.kunskapshubben.se/matematik/matematik-musik) gick hem direkt bland eleverna. Jättebra pausmoment som tragglar produkterna. Udda och jämna tal tänkte jag att jag skulle tala om efter tvåans tabell men så långt hann jag inte förrän en schemateknisk historia gjorde det nödvändigt att ta upp orden med eleverna. Så nu har de gjort de där sidorna i matteboken också. Så vi fick en massa lärtillfällen på köpet.
Så är mitt jobb – hela tiden i förändring – hela tiden i rörelse. Rörelsen måste vara mot målen, det som eleverna ska ha uppnått vid slutet av trean. Detta får ju då inte bli en maxnivå utan en lägsta nivå som bara är en språngbräda mot framtiden.
/Susanne
Att lära för livet 