Att lära för livet

Education is the most powerful way to change the world – Nelson Mandela


2 kommentarer

Utan karta?

Ny termin börjar i morgon. Jag fortsätter vara vikarie i årskurs 4 och undervisa i ämnen som jag är ovan vid. Man kan tycka att jag skulle behöva stöd av läroböckerna då, men efter att ha försökt en hel termin kan jag återigen konstatera att läroböcker begränsar mig, hämmar min kreativitet som lärare och hindrar mig från att se den verkliga kartbilden – den som rör sig i landskapet mellan eleverna och läroplanen. Tänk om den som skrev läroboken fortfarande tror att jorden är platt? Kommer jag att märka det? Min pedagogiska blick blir oskarp och jag missar nyanser och tolkningar för att jag tror att jorden är rund.

Att 50 elever skulle kunna befinna sig på samma sida i samma bok bara för att de råkar vara födda samma kalenderår är inte rimligt. I stället vill jag använda gemensamma upplevelser, filmer eller  teater vi ser, böcker vi läser och experiment vi utför tillsammans som grund för min undervisning. Med den gemensamma upplevelsen  som bas utforskar vi sedan ämnesområdet tillsammans. Målen är de samma för alla elever men den väg de ska nå målet på kommer att variera mycket. Det är i detta genrepedagogikens cirkelmodell är så genial. Vi arbetar tillsammans mot samma mål men alla använder de stödstrukturer de behöver.

Jag föredrar att titta på den verkliga kartan när jag planerar. Den som visar läroplanens mål och var mina elever befinner sig i sin kunskapsutveckling, alltså det de har presterat tidigare, deras svagheter, så klart – men framförallt deras styrkor! Det är deras styrkor som ska bära dem i i livet inte hur väl de lyckas kompensera sina brister!  Svagheterna ska de givetvis vara medvetna om och veta vilka stödstrukturer de ska använda för att nå målet. MEN de ska inte definieras av sina svagheter! När någon frågar dem om 20 år ska de inte svara ”jag var dålig på stavning” när någon frågar hur de haft det i skolan. De ska svara ”jag var bra på att hitta på berättelser och att redigera dem i efterhand”.

Anledningen till att jag inte vill se på mina elever och läroplanen med en läroboks ögon är att då är verkligheten – mitt landskap – redan tolkat, det innehåller någon annans värderingar, någon har lagt på ett eller flera  filter, tagit bort andra och det förvanskar min syn. Om jag tänker efter är det nog inte ett landskap jag rör mig i utan ett kraftfält – kanske ett magnetiskt. Om jag kan isolera läroplanen och den kunskap jag har om eleverna så framträder ett mönster, en väg att följa – individuell för varje elev, men som alla leder till målet.

magnet0873

bild från https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/57/Magnet0873.png

Så nej, jag har rör mig inte utan karta bara för att jag väljer bort läromedel, jag rör mig i ett dynamiskt kraftfält där det hela tiden gäller att hålla ögonen på vägen. Min uppgift som lärare är att vara helikopter och se till att eleverna rör sig i rätt riktning. Elevernas uppgift är att ha ögonen på målet och röra sig ditåt med min och kamraternas hjälp samt med de stödstrukturer som fungerar för dem. På så sätt bygger jag självsäkra, ödmjuka, målinriktade, hjälpsamma unga framtida vuxna.


Lämna en kommentar

Genrepedagogik i praktiken

Jag har gått kurser, jag har läst böcker, jag har haft åsikter och gett respons om andras arbete i genre Men nu är det min tur att undervisa eleverna i skrivande. Det är lite läskigt eftersom jag förväntas veta men aldrig har gjort. Men jag ser det som ett lärtillfälle för mig. Jag gjorde en lärande matris i helgen och fick fantastisk respons på den i facebook-gruppen Kollegialt skapande av lärande matriser.

Planeringen är alltså klar med en röd tråd från planering till bedömning – i alla fall inne i mitt huvud. I morgon får vi se om det håller när jag ska presentera det för eleverna.

cirkelmodellen

Vi har sett föreställningen Robinsons resa på Helsingborgs stadsteater som en start på skrivuppgiften. Eftersom jag vet att eleverna är bekanta med genren narrativ text hoppar vi denna gång direkt till att skriva en individuell text. På vägen har eleverna följande stöttande strukturer:

  1. uppgiftrobinsonsresa uppgiften som knyter an till föreställningen och de upplevelser vi hade tillsammans på teatern
  2. planeradintext planeringsunderlag för texten
  3. matrisrobinsonsresa lärandematrisen – som är samma som bedömningsmatrisen
  4. geochtarespons responsunderlaget

Vi tar också tillfället i at att lära oss verktyget InToWords – ett tillägg till Google Dokument med talsyntes, stavningshjälp och ordförslag. Alla ska använda det i början. Verktyget kan vara bra för dem i engelska, franska, spanska eller tyska i framtiden.

Parallellt med arbetet fortsätter vi att läsa skönlitteratur. Eleverna får i uppgift att skriva ner ovanligt bra formuleringar när de läser, till exempel bra personbeskrivningar, miljöbeskrivningar, dialoger, ord som förstärker en känsla – rädsla, kärlek eller oro.

Ja, nu kan jag inte förbereda mig mer utan nu kör vi!


Lämna en kommentar

Samtalet – grunden för språket

”Forskningen visar att elever som deltar aktivt i samtal som innebär att man använder mer situationsoberoende språk har en god prognos i läs- och skrivutvecklingen. De här samtalen leder också till att eleverna ges möjlighet att utveckla olika typer av förståelsestrategier i sitt läsande och skrivande. Det rör allt från enkla strategier av att kunna återge fakta och detaljer till att tolka innehåll och undersöka texters form och funktion”

Lärarhandledning till Nya språket lyfter s 14

Samtalet är grunden. Det vet vi. Handen på hjärtat, hur mycket samtalas det i ditt klassrum? Under många många år har jag haft alldeles för lite samtalstid i mina klasser. I synnerhet i matematik. Det har till och med varit så att vissa klasser samtalat om matematik första gången på nationella provet i trean. Det är ju inte ok. Men hur arrangerar vi samtal i klassrummet som som ingår i lärandet? Hur gör vi för att alla ska komma till tals och bli lyssnade på?

Möblering

rundabord

Jag har möblerat klassrummet med runda bord. Runt varje bord finns tre pallar och tre stolar, det finns alltså plats till upp till sex elever, eller fem elever och en tom stol till läraren som det oftast blir. Alla ser varandra och samarbete blir mycket enklare och mer naturligt. Borden är 80 cm i diameter och det gör att alla, även de kortaste 6-åringarna kan räcka till mitten av bordet.

Mål

Vi har tydliga mål för varje lektionstillfällen. Där anger jag inte bara vad vi ska lära oss utan också vilken teknik vi ska använda (samtala, lyssna, berätta, skriva….) och vilket klimat som ska råda i klassrummet. Det som blivit mycket tydligt är att det aldrig är tyst i mitt klassrum, men det råder fullt fokus och totalt engagemang. När 25 elever samtalar kan det inte vara tyst, men eleverna vet numera att det ändå kan kallas arbetsro. Efter en termin med detta arbetssätt har de klart uttalat att de behöver mer träning i att lyssnaa på sina kamrater så det är fokus nu när den nya terminen börjar.

Konkret material

venn

För att få igång elevernas tankar och starta engagerande samtal har jag upptäckt att konkret material är en verkligt magisk kick-starter. Eleverna får ofta sortera, klippa, bygga eller klura. Sorteringsövningar med VENN-diagram har visat sig vara väldigt bra. Det kan ni läsa mer om på min blogg. En annan  verklig höjdare har LEGO visat sig vara. Vi har ännu inte hunnit börja använda LEGO:t i undervisningen än. Vi har dock öppnat lådorna och sorterat alla bitarna. Det var en verklig samtalsstartare. Eleverna har tittat, känt och klämt på alla bitar. Alla grupper började genast fantisera om vad de skulle bygga, vilka historier de skulle berätta med hjälp av LEGO. Inte nog med detta så utvecklade de varandras idéer och tankar, de bytte idéer och smittade varandra med fantasi. Vilka en fantastisk grund till lärande som lades. En elev med svårt att uttrycka sig kunde berätta mycket mycket mer än vanligt om sin historia. Allt detta skedde INNAN eleverna fått börja bygga med LEGO. Jag är ivrig att komma igång med arbetet för att se vart detta kan leda i undervisningen.  Att börja arbetet i samtal med lust, nyfikenhet och engagemang är en gåva både för mig och eleverna och kan faktiskt leda hur långt som helst.

IMG_0915 (1)IMG_0373

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


1 kommentar

30 minuter magi

Idag har jag och en elev upplevt stor glädje tillsammans. Eleven är inte van att lyckas med arbetsuppgifterna, att få beröm eller vara i takt med arbetet i klassen. Idag hände allt detta. Tack vare LEGO och en tydlig struktur.

Klassen har läst och skrivit sagor tidigare och känner till strukturen. De har lyssnat till Mino min Mio och sett pjäsen på teatern. Idag gör de en analys av textens särdrag. Allt detta ingår i förberedelserna innan vi börjar skriva, då vi jobbar med genrepedagogik i alla ämnen. Det görs på en välkänd saga, de tre bockarna Bruse. När detta pågår kommer jag in i klassrummet för att hjälpa eleven. Jag hade planerat att låta eleven testa olika verktyg, chromebook eller iPad, som assisterande verktyg i sitt skrivande. Vi gick in i mitt klassrum och började tala om sagan. Snabbt planerades stunden om i mitt huvud och en box med LEGO Story Starter åkte fram. Eleven är välbekant med lådorna och dess innehåll. Vi tog en platta för början, orienteringen, där eleven ska  presentera vilka personer som är med i sagan. Eleven börjar bygga samtidigt som hen samtalar med mig. Jag hjälper till, ställer frågor, strukturerar och sätter ord på det eleven benämner med denna eller detta.

 

IMG_0040

IMG_0046

Vi fortsatte på platta två med komplikationen, det problem som huvudpersonen i sagan förväntas lösa. Historien utvecklades i takt med att byggandet tog form. Flera gånger frågar elever om hen kan göra si eller så. Det självklara svaret från mig var ju att det är din saga – du bestämmer. Självförtroendet ökar i takt byggandet. Nu märker jag att elevens minne får stöd av materialet. Det hen byggt finns kvar. Jag finner också stöd för mina frågor. Mannen hade från början en väska i handen men eleven valde att byta ut den mot en spade när vi samtalade. Väskan passade inte in i sagan.

IMG_0043

IMG_0047

Nu väljer jag att samtala och anteckna om fortsättningen på elevens saga utan att kräva en ny platta och en ny fas. Vi har nu tagit ett stort steg. I vanliga fall har eleven svårt att tänka och samtala om hypotetiska situationer, sånt som kan hända, olika riktningar och vägval i berättelsen. Men med stöd i det konkreta materialet och den höga motivationen som LEGO ger hen går det. Så jag kan fortsätta anteckna den fortsatta historien och eleven bygger fortfarande på platta två. Vi fotograferar och plockar undan för nu har det gått 30 minuter och dels ska jag vidare till nästa uppgift men viktigare är att jag har redan tänjt på elevens normala koncentrationsförmåga rejält och även om hen vill fortsätta vill jag sluta när det går som bäst. Då behåller eleven den positiva känsla vi byggt upp under denna stund.

IMG_0048

c

Eleven kan fortsätta nästa gång med att bygga på platta nummer tre, lösningen. Ettan och tvåan finns kvar på bild och i text. Platta tre kan bli annorlunda under byggandets gång och då måste texten ändras. Men det är ju inget problem. Eleven ska till sist få hjälp att skriva eller läsa in sagan i Book Creator och publicera sin saga i klassbloggen och jag ska fråga om lov att lägga den här med.

Vi vet ännu inte hur sagan slutar, upplösning och ska även skriva en evaluering (hur huvudpersinen känner sig) men det funderar eleven säkert vidare på.

En elev som fått njuta av att vara i takt med klassens med sitt berättande, fått beröm, känt sig nöjd och tillfreds med sitt resultat och lyckats med bravur med sin uppgift #daforskola


Lämna en kommentar

#mabienneal16 dag 2

Jag tog mig upp tidigt för att chansa på en föreläsning som jag verkligen ville gå på. Det var Wiggo Kilborns och Natalia Karlssons konkretisering och förmågorna. I reserv fanns Supporting mathematics learning in multilingual contexts – en forskningsrapport av Mamokgethi Phakeng som är  professor och vice rektor för forskning och innovation vid University of South Africa. Vad jag förstår på dem som var där hade även det varit en vinst att gå på. Spännande att höra mer om utbildning i ett land som har 9 officiella språk och i stort sett hela den svarta befolkningen ät tvåspråkig.

Nåväl, jag kom in på Wiggos och Natalias föreläsning. Wiggo har jag träffat tidigare då han var handledde mina handledare i ett forskningsprojekt som flera skolor i Helsingborg och Landskrona var med i, Utsiker som numera heter PART. Natalia är ryska och specialist på en av mina favoritforskare, Vygotskij. Natalia och Wiggo har kommit fram till att

  • dagens matematikundervisning ser i stort sett likadan ut som för 40 år sedan. Hur är det då en spegling av dagens samhälle och förberedelse för elevernas framtida liv?
  • det finns svenska lärare som undervisar i matematik som inte känner igen en förmåga. Hur ska de då kunna bedöma dem?
  • läroböcker i matematik i de lägre åren innehåller en massa saker som inte är adekvata för att utveckla förmågorna och nå kunskapskraven. Finns det då tid och plats för det som leder till måluppfyllelse?

Konkretisering ska bara ske om den visar på något matematiskt, leder till abstraktion och bygger på en hållbar metod och didaktik. Målet är aldrig att vi ska lära oss leka med det konkreta materialet utan att materialet ska visa på matematiska begrepp eller hållbara matematiska strategier. Detta kräver att det vi visar och undervisar om håller mycket hög matematisk kvalitet. Det är dock inte den matematiska traditionen som är förhärskande på svenska lågstadier utan en seminarietradition som faktiskt härstammar från 1800-talet. Det kan inte heller finnas ett enda material som är det bästa utan materialet väljs utifrån den förmåga som ska utvecklas och de kunskapskrav som ska uppnås. När eleverna ska tänka och diskutera kring begrepp behöver de ha ett adekvat språk. Det är inte bara ton-talen (tretton, fjorton osv) som är svåra och där språket inte stödjer matematiken. Hälften skiljer sig också från tredjedel, fjärdedel osv. När vi läser ut talet 0,16 som noll komma sexton förvillar vi eleverna. Det låter som att 0,4 (noll komma fyra) är mindre. I länder som Portugal där man är konsekvent och utläser 0,16 som sexton hundradelar och 0,4 som 40 hundradelar skulle eleverna aldrig göra detta fel.  Det är viktigt att läraren identifierar de språkliga hinder som finns i momenten. Det är viktigt att komma ihåg att vi inte bygger upp förmågorna med konkret material. Konkret material hjälper eleverna att förstå, manipulera med och utforska begrepp. Begreppen tänker och diskuterar vi sedan kring för att utveckla förmågorna och uppnå kunskapskraven och syftet med matematikundervisningen. Eleverna måste också släppa materialet för att internalisera begreppet. Exempelvis måste eleverna förstå och ha grundlagt multiplikation som upprepad addition när de ska börja laborera och experimentera med potenser.

 

generelisering

Vi behöver ha en mer deduktiv konkretisering i skolan, inte bara en iduktiv konkretisering. En induktiv konkretisering utgår från materialet eller metaforer för att visa ett begrepp eller egenskaper hos ett begrepp. Den deduktiva metoden går ut på att analysera ett begrepp eller uttryck och resonera sig fram till viktiga egenskaper. Laborationer och digitala verktyg är bra hjälpmedel i deduktiv konkretisering. Jag ska byta ut ett av ledorden i min undervisning från  från konkret till laborativ för att visa att redan elever i förskoleklass kan ägna sig åt matematiska laborationer med den deduktiva metoden om de får tillgång till ett adekvat språk? I vilket fall fick jag ett enormt tillskott av självförtroende och stärktes ytterligare i min övertygelse att språk, matematik och laborativt material med aktiva, hållbara och undersökande metoder är en väg till framgång för ökad måluppfyllelse och ett ökat intresse för matematik hos eleverna. Vi måste hitta det enkla i det till synes svåra och visa eleverna det.

Dags för paus och möten, diskussioner och samtal med kollegor från hela landet. Jag begav mig till Hands On Science monter för att samtala mer med deras representant om hur Bee Bots, BlueBots och min nya kärlek robot Dash (och Dot så klart) kan användas i undervisning. Både för programmering och matematik. Det blev även så att jag visade nyfikna pedagoger vad jag har gjort hittills med Bee- och Blue Bots.

Lunch med nya trevliga samtal och nya bekantskaper. Ett enda pass kvar innan jag skulle hem och det var en presentation av modulen Språk i matematiklyftet. Presentationen hölls av två av dem som gjort den, Eva Norén och Kicki Skog från Stockholms universitet. Jag har tittat på med nyfikna ögon på modulen tidigare och nu fick jag ännu mera lust att arbeta mig igenom den på egne hand. Vi kommer troligtvis inte att fortsätta matematiklyftet till hösten eftersom det kommer nya satsningar såsom läslyftet och troligtvis (förhoppningsvis) något om programmering i skolan. När man arbetar med modulen ska man kunna använda den lärobok man redan använder i undervisningen. Värt att notera är att texterna och bilderna i matematikboken kan vara svåra att läsa – de kan helt enkelt visa på något helt annat än det matematiska innehållet för eleven. En annan intressant sak är att det inte finns så mycket forskat eller publicerat om matematik och språkutveckling/ genrepedagogik och eftersom det är mitt specialintresse så kanske det blir mer skrivet av mig, vem vet?

Utvärdering:

 

Jag gillar att vara i sammanhanget, att hänga med människor som brinner för samma sak som jag. Mycket utvecklande. Organisationen kring evenemanget fungerade mycket bra med mat, fika, transporter, hotell, föreläsningar, värdar. Kvaliteten på föreläsarna var hög på biennalen, det var engagerande och utvecklande. Middagen på torsdagskvällen var en dundersuccé. Invigningen visade verkligen på temat Matematik – en förunderlig resa.

Nästa gång ska jag boka ett fåtal föreläsningar i god tid och bara de jag verkligen vill gå på. Nätverkandet i sig gör mig nyfiken och jag vill gärna ha möjlighet att lyssna på föreläsare som jag blivit nyfiken på under konferensens gång. Det kan vara ett personligt möte, ett omnämnande, en rekommendation eller ett ämna som är aktuellt i mitt dagliga arbete. Jag ska boka en eller två om dagen, mer orkar jag inte. Jag skulle vilja delta på idéutställningen nästa gång och visa min cirkelmodell och ha en helt egen föreläsning på en timme. Om några år när jag är sugen på att åka till MADIF igen ska jag lägga en dags paus mellan konferenserna. Till exempel kan jag leta upp någon skola i närheten och be att få komma på studiebesök. Något annat utanför mässlokalerna behöver jag göra på mellandagen för att överhuvudtaget orka med. Alternativet att skippa biennalen det år jag väljer MADIF är inte aktuellt eftersom MADIF föder väldigt mycket lust att veta mer om vilka konsekvenser forskningen får i klassrummet och diskussionerna fortsätter från MADIF till biennalen. Rent praktiskt skulle jag vilja att idéutställningen tar mer plats, får mer fokus och kopplas på ett tydligare sätt till temat och föreläsningarna. Toaletter fanns det gott om men det var dåligt skyltat. Lunchen serverades snabbt och smidigt men smakade inte mycket, men ingen var där för den goda lunchens skull utan för att inspirera och inspirera, diskutera, argumentera, analysera och förstå lite mer om hur elever lär sig matematik!


Lämna en kommentar

Energi och samtal

Idag hade jag planerat för festligheter för att officiellt ”inviga”mitt klassrum. Verksamheten pågår ju varje dag, men jag ville på något sätt markera förvandlingen från ”vanligt” klassrum till matematik- och språkverkstad. Under skoldagen var eleverna inbjudna årskursvis. I morse funderade jag ett varv till på vad jag gett mig in på – 43 förskoleklasselever på samma gång i mitt 50 kvm stora rum? Hur skulle det gå? Var instruktionerna tillräckligt tydliga? Skulle det bli konflikter? Nåväl- det var ju alldeles försent att ångra sig så det var bara att köra. Jag mötte i dörren och hälsade välkomna utanför klassrummet.

”Välkomna hit. I detta rum arbetar vi alltid tillsammans för att lära oss mer matematik och svenska. När vi arbetar tillsammans är det viktigaste att vi lyssnar på varandra.”

Jag skickade in 5-6 elever i taget, så många som skulle arbeta tillsammans på varje station. Vi var gott om vuxna så de första 4 grupperna fick en pedagog med sig som kunde stötta upp starten och läsa instruktionerna. Vips var alla inne. Alla arbetade fokuserat med uppgifterna och var engagerade. Energin i rummet steg och ljudnivån med den. Men det var absolut arbetsro. En elev tyckte att hen inte var med i någon grupp. Men det löste sig på ett kick och plötsligt kunde vi vuxna fotografera och förbereda fikan. Alla elever fick en lussebulle, två pepparkakor och en mugg med smaksatt bubbelvatten. Vi tackade varandra, städade och ca 40 minuter efter ankomst gick 43 glada elever och flera glada vuxna tillbaks till sina vanliga arbetsplatser. Detta upprepades med de andra årskurserna, med en skillnad. Tvåorna och treorna hann testa på flera uppgifter eftersom de kom igång snabbare, mest troligt på grund av att de kunde läsa instruktionerna själva. Vilken fantastisk dag det har varit på Dalhemsskolan.

På eftermiddagen hade jag bjudit in andra pedagoger. Dels från vår egen skola men även från andra skolor i kommunen som jag visste var nyfikna på arbetet jag och eleverna gör. det blev en härlig eftermiddag med både pedagogiska och organisatoriska diskussioner, utbyte av tips, idéer, material och planer på samarbete med elever skolorna emellan. Spännande saker kan ha startat.

Nu är jag trött men ändå påfylld. Påfylld av glädje och tacksamhet för att få stå med dessa härliga elever i deras lärande. Påfylld av möten med pedagoger som brinner för samma saker som jag gör – lärande. Aktivt, gemensamt, hållbart, undersökande, utmanande, glädjefyllt och språkbaserat lärande.