Att lära för livet

Education is the most powerful way to change the world – Nelson Mandela

Dagens @lararavtryck

Lämna en kommentar

#utbränd! #uträknad? #hopp!

Jag har varit utbränd. Jag har tagit mig tillbaka. Jag har gjort en resa – en tuff och svår resa och jag vill gärna dela den med er. Jag vill gärna ge hopp och framtidstro åt er som står i väggens närhet, antingen det är före eller efter smällen. Jag vet genom samtal att många är där. Tyvärr. Det finns hopp, ett ljus i tunneln, en framtid. Även om det inte känns så. Det går att komma ut på andra sidan. Men jag varnar er, detta är en lång och svår text. Precis som min resa varit lång och svår. Jag kommer att vara brutalt ärlig och en del människor kommer kanske att ta illa upp. Ändå försöker jag att inte hänga ut någon. Men människor har gjort mig illa på resan och det har skadat mig. Om ni känner igen er i min berättelse vill jag att ni ska veta att detta är just det, min berättelse. Min upplevelse. Din upplevelse av samma situation är säkert helt annorlunda. Scrolla ned om du vill, vågar och orkar följa med mig!

Jag föddes för ca 45 år sedan. Som vuxen har jag förstått att redan då hade min far allvarliga alkoholproblem. Dessa löste sig inte. Min familj levde med detta hela min uppväxt, lögner, grusade förhoppningar, oro, svek, osäkerhet och allt annat som följer i missbrukets spår. Jag tog min tillflykt till skolan och stallet. Hos hästarna kunde jag vara lugn och gråta ut om det behövdes. Och det hände. Skolan var den första plats där jag träffade människor som inte hade kontakt med mina föräldrar på något sätt. En ny värld öppnade sig. I tonåren blev det kyrkan i stället för stallet. Återigen, det var helt och hållet mitt sammanhang. Fortfarande är skolan, kyrkan och stallet de platser jag känner mig trygg och lugn på. Jag har skapat ett hem med min familj där jag kan känna det nu med, men så länge jag hade en relation med min far var det omöjligt. Att växa upp som barn i en dys­funktionell familj har gjort att jag är mera känslig för stress än de som växt upp i hälsosammare familjer. Som dotter till en missbrukare har jag också varit mycket restriktiv med kemiska stimulantia i mitt vuxna liv – även mediciner som jag behövt/behöver. Söner har en tendens att välja andra vägen och söka sig till kemiska stimuli. Jag är också en typ A-personlighet som finner bekräftelse och belöning i prestationer. Nu kan ni säkert räkna ut hur det gick. Det kunde inte jag, jag var ju undantaget som bekräftade regeln. Eller? Det gick bra i 37 år. Då hade jag klarat av att få höga betyg, gifta mig, bli mamma, bli lärare, skilja mig, vara ensamstående mamma, jobba som lärare, renovera hus, byta jobb, läsa en halv mastersexamen, komma tillbaks till lärarjobbet, flytta ett flertal gånger. Mina egna behov kom alltid i sista hand. Jag hoppas att mina barn kände att de kom först, men i verkligheten var det nog jobbet och prestationen. Tyvärr. Men jag lyckades med allt. Då hände det. Min far avled hastigt. Och jag klarade det med. Bara fler bollar att hålla i luften. Organisera begravning, tömma hus, sälja hus, komma överens med syskon, bouppteckning, deklaration, försäkringsbolag…. Det är en massa som hör ihop med ett dödsfall. När allt var klart, mitt i sommar­lovet, unnade jag mig en resa. Alldeles ensam. Bara jag och en hel väska med lättlästa pocketböcker. Livet skulle börja om. Jag lämnade det gamla bakom mig. Det som varit mitt livs största oro – att det skulle hända något med min far – kunde inte längre hända. Han avled av sitt missbruk. Han valde aldrig mig och sin familj först. Men nu kunde jag bestämma själv om mitt liv utan att ha detta ok. Jag träffade en man som verkade vara värd att dela livet med. Semestern hade gett ny kraft. Trodde jag.

 

En vecka in på terminsstart i augusti 2007 kom jag helt enkelt inte ur sängen. Jag grät. Grät. Grät. Och sedan grät jag lite till. En klok chef skickade iväg mig till samtal. En klok läkare övertalade mig att ta insomnings- och antidepressiv medicin. En modig man stannade och stod vid min sida. Jag var sjukskriven ett år. Jag vågade mig inte ens till arbetsplatsen trots att jag trivdes där och inget på arbetet hade lett till min sjukdom. Jag mailade alla mina vänner att jag inte ville ha någon som helst kontakt med dem. Jag orkade definitivt INTE svara på frågan om hur jag mådde. En promenad på förmiddagen när barnen gått till skolan, handla någon gång i veckan och om jag orkade och kanske en fika per vecka. Det var vad jag klarade av. Samtalen som jag gick på varje vecka tog otroligt mycket kraft. Och jag sov. Sov tack vare tabletterna men jag sov som jag inte hade sovit på 20 år.

 

Efter ett år skulle jag börja arbetsträna. Ett fantastiskt stöd under denna period var företagshälsovården. Vi tillsammans gjorde en del insatser som var kloka och som hjälpte mig.

1.   Jag började inte arbetsträna när terminen startade utan väntade tills den 15/9 när schema mm var på plats. De första veckorna på terminen är det alltid kaos och det ville jag undvika.

2.   Varje gång min tid utökades hade jag tätare samtal med psykologen på företagshälsovården för att göra en plan för hur jag skulle klara det.

3.   Jag hade grundstrategier som höll – när jag kom hem från skolan vilade jag alltid 20 minuter i sängen med öronproppar och ögonbindel för att ”starta om”.

4. En mycket enkel sak som gör stor skillnad är att sätta möbeltassar på alla möbler i klassrummet – annars tror jag inte att jag stått ut en kvart.

5.   Jag slarvade aldrig med mat, motion och sömn. Jag var otroligt tråkig under denna period, jag lade mig senast kl 22 vardag som helg och gick upp mellan kl 6 och 7.

6.   Jag konsumerade ingen alkohol alls under denna tid, det gick helt enkelt inte på grund av medicinerna. Min tidigare blygsamma konsumtion sjönk till noll.

7.   Jag tog en sak i taget. Jag vet att det egentligen inte fungerar, varken i ett lärarliv eller i ett mammaliv. Men det finns saker man kan göra. Små saker som gör stor skillnad. Ta pauserna på jobbet. Sluta försöka minnas så mycket. Skriva ner, använda kalendern i mobilen, låta den påminna dig. Lägga din energi på annat. Schemalägga matlagning, städning och handling – fördela det på alla i hushållet. Eller köpa en matkasse. Anlita en städfirma. Väga din ansträngning, kostnad i pengar och kostnad i energi och satsa på det som ger mest return of investment.

Så fyrkantigt och tråkigt livet kändes. Jag kunde ju inte ens sitta med vid middagen när familjen åt ibland. Min hjärna var så uttröttad att jag inte kunde följa med i samtalet. Alla ljud hördes lika högt, alla samtal flödade in i öronen med samma volym – min förmåga att sålla, fokusera och rikta min uppmärksamhet var helt borta i perioder. Ibland fick jag hjärn-smälta på de mest olämpliga ställen, på köpcentrat är det jag minns bäst. Hade jag inte haft så extremt hög social kontroll hade jag satt mig i ett hörn med huvudet mot väggen och skrikit, skrikit, skrikit. Jag kunde inte läsa ens de mest lättlästa böcker. En ny handling, ett nytt persongalleri, att minnas vad som stod på raden innan. Det gick inte. Jag kunde läsa om böcker som jag läst tidigare, där jag kunde handlingen, kände personerna och bara kunde flyta med. Jag minns julen 2010. Jag hade köpt boken En värld utan slut av Ken Follett. Jag hade älskat Svärdet och spiran och var så sugen, så sugen på att läsa den. Jag provade att ta rosenrot som ska kunna höja koncentrationen och det fungerade. Som jag njöt av att läsa, komma till en annan tid, en annan plats och uppleva, känna, vara där med karaktärerna Känna spänningen. Dela glädjen och sorgen. En riktigt härlig jul. En viktig vändpunkt. En framgång att ta vara på och tänka på vid bakslagen. För tillfrisknandet är ingen linjär resa. Det går upp och ned, fram och tillbaka – en spiralformad rörelse som är svår att följa och bedöma. Jag fick titta på trenden, hur lång tid det tog att bli bättre efter alla bakslag, tillbakagångar och försämringar.

 2014-04-21 08.01.16

Som ni säkert anar är min största rädsla, och min man och mina barns största rädsla, att jag ska hamna där igen. Jag har efter 7 år hittat en balans i livet som verkar hålla. Just nu i alla fall. Jag har varit sjukskriven under perioder om 1-3 månader på deltid under dessa år men klarar mig i stort sett nu. Jag har valt att bara arbeta 80%. Jag har en helt ledig dag mitt i veckan som jag tillbringar med hästar. Då jag är utomhus och laddar med ljus, hästmys, ridning och fysiskt arbete i stallet. Jag har lärt mig stänga av jobbet. Jag jobbar hellre klart på skolan och är ledig när jag kommer hem. Eleverna har jag hand om när jag är fysiskt närvarande med dem i skolan. Då kan jag göra något för dem. Det går nu när mina egna barn är vuxna. Eleverna tjänar mer på att jag vilar och gör roliga saker på min lediga tid. Då är jag mitt bästa jag när vi möts. De senaste månaderna när jag upptäckt det utvidgade kollegiet har många, många timmar gått åt att här hemma läsa twitter, bloggar, kommentera, skriva, fundera i nya banor och det har varit fantastiskt kul och utvecklande. Och tröttar. Även det som är roligt kräver kraft. Jag kan idag umgås med vänner, vara till hands för familjen, ha roligt och skratta. Stora fester är fortfarande svåra men jag hanterar det. Öronpropparna är med överallt. Jag hittar lugna vrår eller går ut ibland. SETT kommer att bli en prövning. Helt klart. Jag har enligt ryktet ytterligare tre år kvar innan min ökade känslighet för stress (ibland kallad stressallergi) ska vara över. Jag har varit rädd ibland. Min man håller andan ibland. Det har varit nära många gånger – det erkänner jag. Men jag återhämtar mig. Just nu.  Det är så jag märker om jag är på väg på fel håll. Att jag inte återhämtar mig. I så fall är det dags för grundstrategierna igen. Äta, sova, motionera, vila efter jobbet, en sak i taget.

 Jag hittade denna bild på http://www.raffleticket.com/blog/selling-hope-with-a-raffle-fundraiser/ Den visar väldigt väl hur jag känner.

HOPE copy

Du är värd att sättas först i ditt liv! Du ska älska din nästa som dig själv, inte mer än dig själv. Det var min läxa – tänk på instruktionerna när du flyger! Syrgas till dig själv först. Annars kan du inte hjälpa någon annan.

 

/Susanne

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s